www.fagereredsnojessallskap.se
Lars Classon
Hugo Dahlberg/manus/regi
Lars har tredubbla roller i år. Förutom att vara manusförfattare och regissör står han även på scen i årets fars. Scendebuten skedde i Oskulden från Fegen, som sattes upp i Fegens bygdegård i höstas, men detta är första gången Lars spelar i en pjäs han själv skrivit.
Hur förbereder du dig inför en uppsättning?
– Som regissör förbereder jag mig genom att bearbeta manuset fem-sex gånger så att det blir logiskt. Det gör jag även med mina egna manus, och då är jag nog ännu mer noggrann. Jag gör en regimall, för jag tycker det är viktigt att veta vad jag har för mål. Ett manus kan bli många olika pjäser, beroende på hur man tolkar det. När vi sedan börjar repa föds nya idéer, så regimallen görs om efter hand.
En regissör ska vara den person som alla kan förlita sig till, och det är en ganska tung roll, säger Lars.
– Man måste intala sig att man klarar det. Det är otroligt viktigt att skådespelarna respekterar en, och är man väl förberedd får man den auktoriteten.
Skådespelandet är ju ett ganska nytt gebit för Lars. Och visst är det lite nervöst:
– Jag är trygg och nöjd med det jag skriver, man det är skönt när en skådis gör rollen. Nu är det jag som ska leverera. Och jag tror på det jag skrivit – men räcker det? Och när man både skriver manus, regisserar och står på scen så har man ju ingen att skylla på om det inte går bra... Men nu när jag gjort det är jag glad att jag provat!
För att kunna regissera sig själv filmar Lars repetitionerna.
Har du några speciella ritualer inför föreställningarna?
– Jag är på plats tidigt, både före repetitioner och inför föreställningar. Jag vill vara ensam en stund för att ladda och gå in i min roll, både som regissör och som skådespelare. Och jag har alltid samma pärm till alla pjäser, och samma sorts block. När blocket är fullt, då är pjäsen klar!
Förrätt:
Hummersoppa med lite bubbel, tillsammans med kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth. Vi skulle diskutera vad som egentligen är kultur.
Varmrätt:
Plankstek med både fläskkött och oxkött och ett glas dyrt rödvin, tillsammans med Sten Åke Cederhök. Jag skulle lyssna och han skulle prata. Mycket buskis skulle det nog bli.
Efterrätt:
Mina två favoriter chokladpudding och citronfromage, tillsammans med min familj för det är med dem jag vill avsluta mina kvällar
Kjell Andersson
Benny Ström
Kjell spelar återigen Benny, som i förra årets föreställning förlorade sitt kafé till Emma och Nisse. Han arbetar, något motvilligt, kvar på kaféet som nu ska bli restaurang.
– Jag tycker nästan det är roligare att spela Benny i år. Nu är lite mer nedtryckt, och lite lugnare. Förra året var han rätt gapig...
Att några av karaktärerna från förra året återkommer tycker Kjell är positivt:
– Jag tror att det kan vara roligt för publiken att känna igen figurerna. Men man behöver inte ha sett En stolle till kaffet, utan även de som inte varit där tidigare kan tycka att det är en rolig föreställning.
Kjell, som driver åkeri, brukar öva på jobbet.
– Jag sitter och tränar mina repliker när jag kör lastbil, och tänker på hur jag ska gå på scen. I år är det mycket timing att träna in, det går inte att stå och sova utanför scen...
– Hur förbereder du dig inför en föreställning?
– Jag vill inte vara för stressad när jag ska stå på scen, utan vill ha lugnt några timmar innan så jag kan gå ner i varv. Jag vill också vara i bygdegården i god tid. Det brukar vara jag, Leif och Sthen som är här först, och det är rätt skönt.
Önskemeny:
– Jag är allätare, men en favorit är min fru Bittans älggryta med champinjoner, med potatis och lingon till. Till efterrätt glass med jordgubbar. Själv är jag ingen kock, utan det blir på sin höjd pannkakor när jag ska stå för maten. Mina barn blev rätt trötta på det när de växte upp: ”Nej pappa, inte pannkakor nu igen!”
Urban Åkesson
Lillen Knutsson/sångtexter
Förberedelserna är viktiga, tycker Urban. Det gäller att vara sin karaktär, inte spela den.
– När jag ska in på scen kan jag ibland smäcka till mig lite i ansiktet för att gå in i rollen, för att få ut Urban och få in Lillen, säger Urban. Och varje gång han ska in på scenen och sjunga rabblar han igenom låten i huvudet.
– Har jag då glömt texten får jag lite panik, men det brukar komma tillbaka när man väl börjar sjunga. Urban läser inte repliker innan repetitionerna.
– Jag gör allt på scen. Jag vill inte läsa något innan Lars har regisserat mig, har man tänkt fel när man läst så blir det svårt att ställa om.
Vad är svårast att göra på scen?
– Telefonsamtal! Det är jobbigt att prata med någon som inte finns. Att återkomma till förra årets karaktär, Lillen är bara positivt, tycker Urban.
– Det är jäkligt skoj! Jag har saknat honom lite. Sista föreställningen av En stolle till kaffet tänkte jag: ”Nu är Lillen död.”, men nu har jag fått liv i honom igen! Med en ny roll får man börja om på ruta ett, det är lättare med en figur som man redan vet hur han beter sig, rör sig, och tänker.
Hur är Lillen då?
– Han är väldigt snäll, men det blir inte alltid som han vill. I år har han kommit lite mer in i rutinerna, och har lite mer självförtroende än han hade förra året, men eftersom han inte är så smart så blir det fel ändå...
Önskemeny:
Förrätt: Bullens pilsnerkorv, ute i skogen med min hund Nemo på sök, och min dotter Ayla pladdrande vid lägerelden.
Huvudrätt: Julbord tillsammans med mina syskon hemma hos mamma och pappa, innan Kalle Anka.
Efterrätt: Kaffe, whisky och en chokladboll, och en bra film, hemma i soffan med min fru Karin och Ayla.
Leif Karlsson
Nisse Grahn
Leif är noggrann som person, och det märks även på hur han förbereder sig inför sin roll.
– Jag går rätt mycket och tragglar hemma. Jag tar med mig manuspärmen ut i garaget och går där och spelar utefter regin.
Varför garaget?
– Där får man vara ensam! Jag behöver vara för mig själv för att lära mig.
Leif läser på före repetitionerna, för att förstå vad scenen handlar om. Han är också noga med att rekvisitan är på rätt plats och i ordning, sådana detaljer får inte störa koncentrationen. Och han är en av de första på plats i bygdegården före föreställningarna:
– Jag kan inte komma direkt någonstans ifrån och kasta mig in på scen, utan jag måste vara här långt innan.
Leifs karaktär, Nisse, var en ganska nervös figur i En stolle till kaffet.
– Men han har utvecklats sedan förra året. Nu när han har träffat Emma har han blivit tryggare, och har fått lite mer erfarenhet av livet. Nu när de ska göra om kaféet till restaurang är han mer förväntansfull än nervös. Och i och med att han förändrats blir det litegrann en ny roll.
Hur känns det?
– Jag trivs med att spela de här lite nervösa figurerna, så det blir en utmaning att spela Nisse, nu när han blivit tryggare.
Önskemeny:
– En perfekt middag för mig skulle vara ihop med min blåvite kompis Donald, i en loge på Borås Arena. Elfsborg vinner över IFK Göteborg med 4-0, och Anders Svensson gör alla målen.
Aperitif – Bowmore single malt
Förrätt – Gulaschsoppa
Huvudrätt – Stekt fläsk med löksås
Sthen Eriksson
Rune Persson
Sthen är en riktig veteran i fars- och revysammanhang. Han har varit med i samtliga Fageredsrevyer och -farser sedan starten 1996.
Sthen tycker det känns bra att vara förberedd när han kommer till repetitionerna.
– Jag läser ganska mycket hemma, men inte så mycket som jag gjorde tidigare. Jag känner att man inte riktigt har den nyttan av det i farserna, för där kan texten ändras en hel del.
Att lära sig är också lättare när man fått regi, och fått rörelser att hänga upp texten på, tycker Sthen.
– Då vet jag att när jag står där ska jag säga det, och när jag går dit säger jag det. I denna farsen är det lättare än i de tidigare att komma ihåg replikerna utefter vad de andra säger. Jag har inte så många långa repliker här, och det tycker jag är bra!
Sthen har inga särskilda procedurer inför en föreställning.
– Man försöker tagga upp sig, men inte efter något särskilt system. Vi brukar sjunga upp oss nere i källaren före föreställningen, och sedan peppa upp varandra. Men jag är väldigt noga med att hänga upp mina kläder i tur och ordning, så jag hittar allting nästa gång.
I år spelar Sthen en ny roll, som den lite virrige pensionären Rune.
– Det är lika roligt, eller kanske till och med roligare med en ny karaktär, men det kräver lite mer tänkande: ”Hur ska jag vara nu?” Det känns bra att spela Rune, men den rollen är lite svårare att göra än jag trodde. Det hänger så mycket på uttryck och röst, och det är svårt att få till karaktären.
Önskemeny:
– Pyttipanna! Det är det bästa, både hemma och på restaurang. Den ska serveras med rödbetor och vändstekt ägg. Sedan kan jag tänka mig att ta en liten god landgång eller sandwich som förrätt, och efteråt en rabarberpaj eller äppelpaj med vispgrädde. Till huvudrätten kan man gott ta sig en liten snaps, gärna kryddat brännvin. Och lite kaffe efter maten kan vara gott. Jag äter detta tillsammans med min äkta hälft i båten ute på sjön, en härlig, fin sommarkväll, utan mygg. Och så tar jag ett bad efteråt!
Tobias Stark
Marknadsföring/scentekniker
Tobias är inblandad i många olika bitar av arbetet med En dårfink på menyn. Han är med och snickrar scenerierna, han har designat och ansvarar för Fagereds Nöjessällskaps hemsida, och dessutom jobbar han mycket med marknadsföringen av föreställningen.
– Det är viktigt att marknadsföra sig. Det finns ett så stort utbud, så det gäller att visa att vi finns. För att öka publiksnittet gäller det ju dels att de som sett föreställningen tidigare år vill komma tillbaka, och dels måste man försöka locka hit dem som inte varit här tidigare.
För att intressera fler för föreställningen har Fagereds Nöjessällskap i år gjort utskick till alla hushåll i närområdet. Man försöker sig också på ett helt nytt koncept: I år kan publiken för första gången boka räkpaket eller matpaket i samband med föreställningen. Och Tobias är den som ska se till att allt fungerar.
– Maten serveras på Älvsereds taverna, men räkpaketet serveras i bygdegården. Då ska jag och Håkan fungera som värdar, och försöka ta hand om gästerna på ett bra sätt. Det är en utmaning att försöka med något nytt, men det känns jätteroligt, och det ska bli kul att se vad det ger för respons!
Önskemeny:
Förrätt: Grillad bruschetta m parmaskinka o mozzarellaost
Huvudrätt: Grillad karré m potatisgratäng (Eller svärmor Sivs kalla fläsk, som jag går och norpar i kylskåpet)
Efterrätt: Vaniljpannacotta m hallonsås
Jag skulle helst ha ätit detta med min farmor som gick bort förra året.
Per Erlandsson
Ljudtekniker/musik
Per spelar in musiken till föreställningen. Han är en upptagen man, så den stora utmaningen är att bli klar i tid.
– Jag börjar egentligen för sent, så jag hamnar alltid i tidsnöd. Men jag är sådan. Ska jag få något gjort här i världen så måste jag ha lite press på mig. Då får jag en helt annan koncentration, och kan fokusera på uppgiften.
Pers jobb börjar med att han får reda på vilka låtar som ska vara med i föreställningen.
– Då börjar jag med att spela in mig på dem, så jag kan dem. Sedan får jag titta på hur textskrivarna har ändrat i låtarna, och därefter är det dags att spela in dem.
Det är ett tidskrävande arbete. Per vill egentligen inte räkna timmarna, men tror att han lägger ner 15-20 timmar på varje låt. Och han är något av en perfektionist:
– Man blir ju aldrig riktigt nöjd, utan tycker alltid man kan göra lite till. Men till sist måste man ju lämna ifrån sig det.
I år är Per även med och sköter ljudet på föreställningarna.
– Är du nervös före en föreställning?
sådan skräck. Men visst blir det ändå en adrenalinkick, det gäller ju att all teknik fungerar, och att man fokuserar på det man ska göra.
Önskemeny:
– Jag vet inte om jag har någon önskemeny. Jag är inget matvrak, utan jag äter vad som serveras. Men ska jag säga något så blir det pasta och kyckling, det äter jag gärna. Och jag vill äta tillsammans med familjen. Det gör jag inte så ofta, jag har ett yrke som gör att jag är hemma för lite.
Inger Eriksson
Sufflör/bokningsansvarig
Inger är sufflör, och sköter dessutom bokningarna till farsen, tillsammans med maken Sthen. Det är en ganska upptagen tid, från det att biljetterna släpps i slutet av november, tills dess att alla föreställningar är färdigspelade.
– Det är roligt, men bundet. Vi försöker alltid vara någon hemma, eller också kopplar vi över telefonen om vi åker någonstans. Men i år, när vi för första gången har numrerade platser blir det krångligare, då får vi ha någon som hjälper till om vi skulle åka iväg.
Inger tycker att det blir en fördel med de bokade platserna. Det blir lättare för besökarna, man behöver inte vara på plats långt i förväg för att försäkra sig om att få sitta tillsammans.
– Men det blir ju mer jobb innan. Och det ger sig hur det går nu när det är nytt för oss, om publiken får sitta fem-sex stycken på samma stol...
Som sufflör förbereder sig inte Inger på något särskilt sätt inför repetitioner eller föreställningar.
– Jag har min pärm och min penna, och så kopplar jag av allt vid sidan om. Sedan kan det ju bli fel ibland ändå...
Kan du som sufflör alla repliker utantill?
– Nej det kan jag inte! Jag går inte in för att lära mig det.
Önskemeny:
– Någon god räkrätt, kanske en räkcocktail, till förrätt. Plankstek med mos och bearnaisesås till huvudrätt. Sedan tror jag att jag är mätt, så
det räcker med en kopp kaffe till efterrätt! Jag är ingen vindrickare, så det blir nog lättöl till maten.
Jag tar med hela min familj med barn och barnbarn till en liten stuga intill en sjö i solnedgången. Sedan vill jag slippa att laga maten själv, så antingen köper vi den på någon restaurang, och tar med, eller också har vi en hushållerska i stugan!
Camilla Tellvik
Gith Hjalmarsson
Siri Öst/Marianne Sandström– När man kommer hit första gången och läser igenom manus så går jag hem och tänker: ”Blir detta roligt? Hur har Lars tänkt?” Och sedan kommer man hit, och Lars sätter regi – och så blir det så fantastiskt roligt!
Gith spelar två roller i år, som radioreportern Siri, och som pensionären Marianne.
– Det känns jättebra med två roller, en i varje akt. Och jag gillar att spela tant. Jag saknar inte rollen jag spelade i fjol, utan tycker bara det är roligt med något nytt!
Gith berättar att hon känner att rollen växer fram under repetitionerna, men att det är först när publiken kommer som det tänder till ordentligt. Gensvaret är viktigt. Och kläderna.
– Peruk och kläder som maskerar bort en själv är viktigt för att kunna gå in i rollen.
Vid föreställningarna har hon inga speciella rutiner, men hon vill inte vara på plats för tidigt: – Då tar man in andras oro. Min egen nervositet kan jag hantera, men det är lätt att bli smittad av andra. – Ja, jag hoppas ni får skoj, för det har vi haft!
Något du vill säga till publiken?
– Det är jättemysigt att gå ut på restaurang, men jag tycker bäst om husmanskost, och så älskar jag grillat på sommaren. Att äta köttsoppa med klimp med hela familjen, det uppskattar jag. Det är inte så ofta vi är samlade allihop, nu när barnen är 16 och 19 år!
Caroline Stark 
Fanny Ljunggren
Caroline farsdebuterade förra året i En stolle till kaffet, som Bennys argsinta syster Jane. I år har hon en ny roll, som den vampiga Fanny. En svår roll, tycker hon:
– Det är en karaktär som ligger väldigt långt från mig själv, så det tar ett tag att hitta personligheten. Den får växa fram.
Caroline repeterar sin roll hemma, med maken Tobias som motspelare.
– När väl texten sitter vågar man spela ut mer. Jag försöker tänka mig i hur den personen tänker, och det tar lite tid när man får en helt ny roll. Fars är svårt!
Har du några speciella rutiner före en föreställning?
– Ja, jag har lite fåniga grejer för mig. Jag äter aldrig innan en föreställning. Och så måste jag titta mig i spegeln innan jag går in på scenen, så allt ser okej ut. Och jag rabblar alltid texten jag ska säga innan jag går in på scen. Oftast då får man ett hjärnsläpp och har glömt vad man ska säga eller sjunga, och då blir man alldeles kallsvettig. Men när man väl kliver in på scen brukar det lösa sig.
Önskemeny:
Förrätt: Tobbes räksallad med avokado
Huvudrätt: Mamma Sivs köttbullar
Efterrätt: Vaniljglass m varm hjortronsylt
Hade det varit möjligt skulle jag väldigt gärna ha velat äta detta tillsammans med min farfar, som gick bort för några år sedan. Han var en väldigt intressant person och kunde så mycket. Jag är intresserad av kultur, och han var väldigt kunnig om bygden, så vi hade många samtal om det.
Sussane Åkesson
Emma Jonsson
Susanne spelar samma rollfigur i En dårfink på menyn som i förra årets fars, En stolle till kaffet. men Emma har förändrats en del sedan sist:
– Hon har fått mer ansvar nu, när hon äger kaféet. Förra året, när hon jobbade där som anställd, gjorde hon det hon skulle men inte mer. Nu får hon tänka på det som är viktigt, för de andra gör inte det. Nej, Nisse, Lillen och Benny är väl inte mycket stöd för Emma, som ni snart ska få se... Att återkomma till samma figur är roligt, men också en del att leva upp till, tycker Susanne.
– Det är lättare för publiken att jämföra: ”Hon var bättre i Emma-rollen förra året.” Och även om jag spelade Emma i förra farsen också så tar det ett tag att hitta henne igen. Men när man lärt sig text och regi och känner sig trygg kan man, som Lars säger, börja ”lira”.
Emma är inne på scenen under större delen av föreställningen, och det är många repliker att träna in, men Susanne har lätt att lära.
– Jag läser inte mycket repliker innan, men jag lär mig ganska fort när vi är på scenen.
Inför en föreställning måste man känna att man är sin karaktär, säger Susanne. Och det är viktigt att man lever sig in i rollen även utanför scenen.
– Man måste tänka sig att man gör de saker Emma skulle göra, ska hon gå ut och kolla ugnen så tänker jag att jag gör det.
Vad är det som driver dig?
– Det är så roligt! Vi är ett gott gäng, som skrattar och har kul ihop!
Önskemeny:
Förrätt: Jag är väldigt förtjust i vitlök, så det blir ett gott vitlöksbröd, eller vanligt vitt bröd som jag doppar i tsatsiki.
Varmrätt: Marinerad kycklingfilé med potatisgratäng, och en god fetaostsallad till. Till det tar jag en kall öl.
Efterrätt: Vi fick en himla god chokladmoussetårta som en kille på jobbet bakat, det var nog det bästa jag ätit någon gång: En tunn brun sockerkaksbotten, med en kladdkaksbotten med hallon ovanpå, och överst chokladmousse.
Plats: Jag skulle önska att vi hade en stuga vid vattnet, med ett inglasat uterum, där jag kunde äta detta tillsammans med mina barn och min sambo.
Katarina Johansson
Gun-Britt Hansson/ sångtexter
Det känns ju lite lätt schizofrent att intervjua sig själv, men jag gör ett försök:
– Detta är första gången jag spelar fars, hur känns det?
– Jotack, det känns bra. Lite nervöst är det allt att ge sig på något helt nytt, men roligt. Det är ju en utmaning att försöka få till karaktären på en rollfigur, som ska vara under en hel föreställning. Och att försöka få till det där med timing, det är inte lätt!
– Jag spelar hälsovårdsinspektören Gun-Britt. Vad tycker jag om rollen?
– Gun-Britt är en bestämd och stram kvinna, som aldrig ler, och hon är inte mycket för att samspela med andra. Det är väldigt kul att försöka tolka en person som ligger så långt från mig själv! Själv är jag en typiskt velig våg, med beslutsångest för allt, från vad jag ska laga för middag, till vad jag ska ta på mig på morgnarna.
– Hur förbereder jag mig inför rollen?
– Jag tränar på att vara bestämd, och går hemma och skäller på familjen. Nej, skämt åsido så försöker jag tänka mig in i Gun-Britts liv, och funderar på hur hon blivit som hon blivit. Svår barndom?
Medfödda problem i att samspela med andra människor? Det tål att tänka på!
– Hur förbereder jag mig inför en föreställning?
–Jag har inga speciella ritualer just inför en föreställning, men jag är rätt skrockfull i största allmänhet. Om någon lägger nycklarna på bordet måste jag knacka tre gånger i bordet för att få bort oturen, och jag måste gå med höger fot på sista trappsteget i trappan. Och att ta på sig ett plagg bak och fram eller ut och in betyder att hela dagen blir fel. Sådant är extra viktigt inför en föreställning, när allt måste klaffa.
– Med andra ord: Jag är rätt knäpp, eller hur?
– Jo, det kan jag nog hålla med mig om!
Önskemeny:
Förrätt: Löjromstoast
Huvudrätt: Limekyckling med pressad potatis är en favorit.
Dessert: Mammas isekake, en glassdessert med kaffesmak.
Att dricka till: Öl eller rödvin, och naturligtvis kaffe på maten.
Middagssällskap: Förutom familjen så skulle det ha varit roligt att äta tillsammans med Karl Gerhard, Astrid Lindgren eller Barbro Alving. Någon i publiken som är bra på seanser?
Håkan Johansson
Producent
Håkans uppgift som producent är att vara den sammanhållande länken i uppsättningen. Och det är ganska mycket jobb.
– Det börjar på sommaren, när Lars kommer med manus. Sedan vet man att man har minst 600 arbetstimmar fram till premiären...
Lars kommer med en scenidé, som Håkan för vidare till resten av scenpersonalen, och som de sedan tillsammans försöker genomföra på ett bra sätt.
– Sedan ringer jag runt för att hyra in teknisk utrustning, planerar för marknadsföringen, och ser till så allt funkar och faller på plats.
I år kommer inte Håkan att vara med som tekniker på föreställningarna, eftersom hans fru är med på scen, och det är svårt att lösa barnpassningen ett antal helger i följd.
– Men jag kommer säkert att vara där rätt ofta ändå, för att se till att allt fungerar. När jag är med vill jag vara där i god tid, för att se till så allt från parkeringsplatser till ljud och ljus är i ordning, och se så att alla i ensemblen är friska och att det inte är några bekymmer.
Önskemeny:
– Grillat, fisk eller kött, en öl till maten och en kopp kaffe och en whisky efteråt. Detta äter jag tillsammans med familjen och/eller med goda vänner på vår nybyggda flotte, en sommarkväll på en spegelblank Töresjö.
Eje Sjöberg
Scentekniker
Som scentekniker styr man själv en stor del av arbetet, säger Eije:
– Lars har tänkt ut det i stora drag, men mycket får vi själva fundera ut. Man får försöka snappa upp under repetitionerna hur scenen ska se ut, och sedan får man bygga. Och bygga om ett par gånger också: När regissören sitter i soffan och ser bekymrad ut när man kommer på kvällen, då vet man att det bara är att bygga om...
I år var det till exempel en dörr som behövde flyttas. När repetitionerna framskred visade det sig att dörren till toaletten passade bättre längre bak på scen än som först var tänkt.
Eije säger att scenteknikerna har olika specialiteter:
– Jag har lättare för den tekniska biten, hur det ska byggas, och inte lika lätt för hur det ska se ut. Det finns det andra som kan bättre. Vi kompletterar varandra i gruppen, det blir ett teamwork
Inför en föreställning vill Eije vara på plats i god tid.
– Det är mycket kontroller, att alla grejer finns där de ska vara. Jag tar också ett varv på gården när jag kommer hit och kollar att allt är som det ska där med.
– Är du nervös inför en föreställning?
– Både och! I början är det för hur tekniken ska fungera. Sedan får det inte bli rutin av det hela, då är det lätt att man glömmer vissa grejer, som att hissa upp ridån. Det har hänt...
Önskemeny:
– Jag äter gärna fisk, och jag brukar prova den mat som finns där man är när jag är ute och reser. I Alperna blir det ofta forell, och i Lazise vid Gardasjön finns en restaurang vid stranden där vi alltid äter lasagne. Till efterrätt blir det gärna glass, som ”Heisse Liebe”, glass med varm hallonsås. Vin att dricka till, rött eller vitt.
Sven-Olof Svensson
Scentekniker/dekormålare
Sven-Olof, som i det civila är målare, har hand om dekormåleriet på scenen.
– Jag brukar gå upp på repetitionerna, och försöka bilda mig en uppfattning om hur det ska se ut, och sedan talar Lars om hur han tänkt sig. I år ville han ha en lite lyxigare inredning än förra året, så jag har valt tapeter och färger utefter det.
Sven-Olof är också med och bygger scenografin.
– Jag har varit med ganska mycket här på kvällarna. Det är bra att vara med, de andra har sina lösningar, men jag får hindra dem ibland, om det inte fungerar som de har tänkt när det ska färgsättas.
Det har blivit roligare med åren att arbeta med dekormåleriet, tycker Sven-Olof
– När vi spelade första farsen var det bara fyra lämmar – det gick inte att göra något kul av det. Det är roligare när det är väggar och foder, det går att göra något med.
På själva föreställningarna är inte Sven-Olof med och arbetar. Men han kommer att vara på plats de flesta gångerna ändå.
– Min förberedelse inför en föreställning blir ett glas vin i baren! Det är rätt skönt att slippa vara uppbunden alla föreställningar, men man kan sakna det också, så det är kul att ändå vara där.
Önskemeny:
– Antingen grillning hemma, eller att äta ute i Alperna. Hemma vid grillen är min favorit potatisklyftor med något grillat till. En god wienerschnitzel i något alpland är inte heller dumt. Det har med miljön att göra, fin utsikt och en god öl till. Som dessert tar jag glass eller äppelkaka, och jag äter detta ihop med familj eller med vänner.
Anita Åkesson
Sömmerska/matlagning
Anita kallar sig själv alltiallo. Hon sköter matlagningen till farsgänget under repetitioner och föreställningar, och har även hand om allt sömnadsarbete.
– Först gör vi en genomgång av kläderna, vad som behövs. Sedan kommer det successivt till nya grejer under repetitionsperioden. I år har mitt största arbete varit att klä soffan på scenen, och sedan är det mycket småjobb, som att lägga upp kläder och sy i knappar och liknande.
Matlagningen är en viktig bit. Under hösten repeterar skådespelarna två kvällar i veckan, men även heldagar under några helger. Då behövs det något att äta, och Anitas goda mat ger ny energi till att ta sig an eftermiddagens repetitioner. Även vid föreställningarna har hon jobb att göra. På lördagarna spelas ofta två föreställningar av farsen, och då serverar Anita något att äta mellan eftermiddagens och kvällens föreställning.
– Det är viktigt att det är något lätt, ofta blir det en pastasallad. Vi har haft smörgåstårta någon gång tidigare, men det blir för tungt, då blir man trött när man ska in på scen.
Anita brukar även finnas på plats de föreställningar det inte serveras mat.
– Min man, Gerth, har ansvar för baren, så jag brukar följa med hit de flesta gångerna. Och jag tröttnar aldrig på att se föreställningen, det blir roligare och roligare för varje gång!
Önskemeny:
– En grillkväll med fint väder, tillsammans med familj eller goda vänner, antingen hemma på altanen, eller ute på någon camping med vår husvagn. Till förrätt tar jag en toast med skagenröra, och till huvudrätt grillad kycklingfilé med rotfruktsgratäng och en sallad. Till det dricker jag ett glas rött vin.
Fageredsnöjessällskap
2010
Kostymansvarig
Camilla har varit med på scen i de två tidigare farserna i Fagered. I år avstår hon, på grund av tidsbrist, från skådespeleriet, men istället har hon hand om scenkläderna.
– Det är lite jobbigt att inte vara med och spela, jag saknar hela gänget, och alla skratt. Repetitionerna var som en injektion av skratt.
Men nu är jag med på ett sätt ändå. Och jag har verkligen gått helhjärtat in för detta, så det har tagit en hel del tid i alla fall.
Camilla fick läsa manus tidigt. Redan i somras började hon fundera på hur karaktärerna i En dårfink på menyn skulle se ut.
– Jag och Lars har pratat om hur vi ska klä dem, och sedan har det vuxit fram. Jag har tagit karaktär för karaktär, och efter kläderna har det varit finjustering: smink, smycken och sådant.
Förr om åren har skådespelarna själva fixat kläder till sin rollfigur, men Camilla tror att det är en fördel att slippa det.
– När jag var med blev det att jag tog mina egna kläder hemifrån. Då blir man ju fortfarande sig själv på scenen. Det är nog lättare att få en karaktär tilldelad till sig, med kläder som någon annan ordnat.
Var har du hittat kläderna till karaktärerna?
– Jag har köpt nästan allt på second hand. Det är fantastiskt, för det finns hur mycket som helst! Det svåra har varit att hitta rätt storlek, men annars har det funkat väldigt bra.
Önskemeny:
– Vitt vin och räkor, med min man på stranden, allra helst utomlands.
© Copyright Fagereds nöjessällskap 2009